Underprissatt konkurrens.

En statlig utredning - Underprissättningsutredningen - har våren 1996 lagt fram förslag som syftar till att begränsa offentliga aktörers möjligheter att konkurrera med det privata näringslivet genom att underprissätta sina produkter. FÖRST har i ett yttrande yrkat på skärpningar av utredningens förslag inom turismens område. Ärendet behandlas under hösten i Närings- och Handelsdepartementet och en proposition väntas före nyår. Att döma av uttalandet från statsrådet Anders Sundström är dock några större begränsningar i kommunernas möjligheter till näringsverksamhet knappast att vänta.

Till Näringsdepartementet

Betr: Yttrande över SOU 1995:105 "Konkurrens i balans".

FÖRST, Föreningen Sverigeturism avger härmed följande yttrande över Underprissättningsutredningens betänkande SOU 1995:105.

Föreningen är branschorganisation för förmedlings- och arrangörsföretag inom den svenska inrikesturismen. Bland medlemmarna märks praktiskt taget alla större stuguthyrare i Sverige och en rad aktivitetsarrangörer av olika slag.

Primär- och landstingskommunal näringsverksamhet har betydande omfattning inom den svenska turismen. Enligt Kommunförbundets rapport Kommunerna & Turismen (1994) finns det ca. 330 lokala turistbyråer fördelade på 230 kommuner.

Av rapporten framgår att 84% av dessa bedriver bokningsverksamhet (sannolikt avseende lokala tjänster), 86% idkar försäljning (varuhandel), 41% uthyrningsverksamhet, 37% försäljning av egenproducerade resepaket och 19% resebyråverksamhet (sannolikt avseende resmål utanför den egna kommunen). Till detta kommer ett 20-tal länsturistorganisationer, av vilka åtminstone ett tiotal är rörelsedrivande.

Av rapporten framgår vidare att 49% av turistbyråerna drivs direkt i kommunal regi, 9% på entreprenad, 7% av en turistförening och 1% privat. 3% har ingen turistbyrå. Av resterande 31% utgörs merparten av kommunala bolag och stiftelser samt samverkansprojekt mellan flera kommuner.

Verksamma på samma marknader finns ett 100-tal privatägda arrangörs och förmedlingsföretag, huvudsakligen små och lokala samt ett betydande antal resebyråer. Inom den relevanta marknaden har turistbyråerna vanligtvis en dominerande marknadsposition och detsamma gäller för flera länsturistorganisationer.

Konkurrensverket har i sin rapport pekat på att sambruk av personal, lokaler och maskiner innebär dolda subventioner av verksamheten, vilka medför risk för underprissättning. Man har vidare understrukit att kommunala verksamheter kan försörjas med kapital, på ett sätt som inte är tillgängligt för privata näringsidkare.

Till dessa dolda subventioner kommer öppna subventioner, vilka inom turismen vanligtvis utgår i form av bidrag avsedda för kataloger, annonser, mässdeltagande och liknande marknadsföringsåtgärder.

Kommunernas näringsverksamhet inom området förmedling och produktion av resetjänster strider mot Kommunallagens bestämmelser, men bedrivs med stöd av en utvidgad tolkning av Lag 1968:131, vilken ger kommuner rätt att uppföra anläggningar för turism. Den utvidgade tolkningen har aldrig prövats av domstol.

Näringsverksamhetens huvudsyfte torde i de flesta fall vara antingen rent näringspolitiskt - att främja turismen till orten - eller att uppnå delfinansiering av kostnader för verksamhet med detta syfte.

Detta faktum är värt att notera, eftersom uppsåt att driva bort konkurrenter från marknaden måste bevisas för att åtgärder skall kunna vidtas enligt Konkurrenslagens bestämmelser om missbruk av dominerande ställning.

Konkurrensverket har vidare i sin rapport pekat på att näringsidkare som utsatts för underprissatt konkurrens ofta är obenägna att överklaga kommunala beslut resp. att inge anmälan till Konkurrensverket. Man vill inte stöta sig med kommunen eller med makthavare, som man i ett senare skede kan vilja - eller vara tvungen - att samarbeta med.

Till bilden hör att lokala och regionala turistorganisationer - vid sidan av sin näringsverksamhet - ofta disponerar skattemedel för marknadsföringsprojekt. Möjligheten att få delta i sådana subventionerade projekt är ofta förmånlig, sett ur den enskilde näringsidkarens synvinkel och detta är en viktig anledning till att man inte vill göra sig obekväm eller "stöta sig med kommunalrådet".

Det är en inom branschen vida spridd uppfattning att lokala och regionala turistorganisationer underprissätter i betydande grad och i stor skala. FÖRST har genom sina medlemmar kännedom om en rad fall av detta slag. Ingen har dock vågat framträda offentligt.

Läget är sådant att konkurrensen på många orter - och t.o.m. i hela län - helt satts ur spel, så att det inte går att etablera och driva bl a stugförmedlingsverksamhet i privat regi. Orsaken är att underprissättande kommunala verksamheter uppnått antingen monopol eller en så dominerande ställning att varje försök till konkurrens är dömt att misslyckas.

Detta har givit den svenska stuguthyrningsbranschen en mindre ändamålsenlig struktur, med verksamheter inlåsta innanför kommun- och länsgränser. Strukturen är unik för Sverige och saknar motstycke i våra konkurrentländer där rikstäckande verksamheter dominerar. I stället för att främja turismen har den kommunala näringsverksamheten snarare motsatt effekt.

I detta sammanhang bör observeras att kommersiellt förmedlade uthyrningsstugor är landets tredje största logiform med 8,2 miljoner övernattningar, efter hotell (14,8 milj) och camping (10,7 milj). Det är alltså inte fråga om någon marginell företeelse.

Konkurrensen gäller i första hand förmedlingsuppdragen från fastighetsägarna, där de offentligfinansierade verksamheterna kan använda låga provisioner som argument - utöver den höga tro- och kreditvärdighet som en kommun oundvikligen har jämfört med en privat näringsidkare. Exempel finns dock på provisioner till utländska återförsäljare, vilka överstiger den egna handelsmarginalen.

Konkurrensverket har i sin rapport krävt förbud mot kommunal verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Underprissättningsutredningen har konstaterat att allvarliga konkurrensproblem föreligger, men vill inte gå lika långt som Konkurrensverket. Man räknar med att en ny lag om konkurrensneutral prissättning, förbättringar i den kommunala redovisningen och en tillsynsmyndighet samt vissa preciseringar i kommunallagen skall räcka för att avhjälpa problemen.

Även vi anser att Konkurrensverkets krav är alltför långtgående. Det vore enligt vår mening oskäligt att förhindra kommuner från att vidta åtgärder som syftar till att initiera verksamhet som kan öka turismen till orten eller regionen - även om dessa åtgärder innebär att skattemedel används för kommersiell verksamhet på konkurrensutsatta marknader.

Underprissättningsutredningens förslag har dock den svagheten att de förutsätter att konkurrensen har en lokal politisk förankring för att de skall fungera. Man antar att problemets huvudsakliga orsak ligger i att de lokala beslutsfattarna - genom brister i den kommunala bokföringen - inte har intäkter och kostnader helt klara för sig. Genom att synliggöra kostnaderna likaväl som intäkterna räknar man med att problemen löser sig.

Vi menar att konkurrensen saknar denna politiska förankring och att det finns all anledning att tro att lokala beslutsfattare avsiktligt kommer att söka kringgå de bestämmelser utredningen föreslår och att detta dessutom är lätt att göra inom turismen. Följande aktuella exempel kan belysa detta;

I en svensk kommun bedriver turistbyrån en relativt omfattande konkurrensutsatt förmedlingsverksamhet. Verksamheten är underprissatt och ger ett betydande underskott. Underskottet döljs genom att bokföra verksamhetens katalog- och övriga reklamkostnader på kommunens allmänna konto för marknadsföringsåtgärder, snarare än på kontot för bokningsverksamhet - dit intäkter och direkt relaterbara kostnader förs.

Ingen del av kostnaderna för personal och lokaler hänförs till bokningsverksamheten, vilket lett till att kontot för denna visar på ett överskott. Förfarandet är grundat på ett beslut av ansvarig förvaltningschef i den uttalade avsikten att framställa näringsverksamheten i en ljus dager. Beloppens storlek och relation är sådana att de berörda nämndledamöterna inte kan undgå att inse vad som sker. De politiskt ansvariga har därmed lämnat sitt tysta medgivande till förfarandet.

Vi har tidigare anfört att en biavsikt med näringsverksamheten ofta är att uppnå delfinansiering av kommunens övriga turistverksamhet eller att åstadkomma synergieffekter som ger möjlighet till helårsanställd personal och därmed en mer stabil lokal organisation. Med ovanstående bokföringsmetod uppstår också en sådan delfinansiering - tekniskt, om än inte reellt.

Inom turismen är situationen ofta den att man - om man vill - kan hävda att kostnader för marknadsföringen är generellt profilerande och värvande, snarare än avsedda att främja en specifik kommersiell verksamhet. Ett sådant påstående är i allmänhet svårt eller omöjligt att motbevisa. Möjligheterna att avsiktligt kringgå de bestämmelser utredningen föreslår är därmed betydande.

Utan starkt politiskt stöd lokalt kommer utredningens förslag därför att bli verkningslösa, inte minst med tanke på näringsidkarna obenägenhet att anmäla överträdelser.

Ett sätt att lösa detta skulle kunna vara att komplettera Lag 1968:131 med bestämmelser rörande förmedlings- och försäljningsverksamhet. Man skulle då kunna stipulera att sådan kommersiell verksamhet inte får bedrivas direkt i kommunal regi eller via kommunala bolag eller stiftelser utan att den alltid måste upphandlas i konkurrens.

En ändring bör vidare göras i Konkurrenslagen, så att bevisning av uppsåt att slå ut konkurrent inte längre erfordras i anslutning till bestämmelserna om åtgärder vid missbruk av dominerande ställning - i varje fall i vad avser offentlig verksamhet.

Med vänliga hälsningar
Jan Rencke
Ordf.

Senaste Nytt Turistinformation Turistbyråer Stuguthyrare Arrangörer Tidtabeller mm
Sök på Internet FÖRST:s styrelse Vårt nyhetsbrev Varför FÖRST? Medlemsförmåner
Web-service Avgifter & priser Stadgar Verksamhetsberättelse Debatt
Politik & samhälle Massmedia Bli medlem! Kontakta oss Kontakta webmaster