10 branschorganisationers yttrande
|
|||||
|
Kompletterande analys av kapitalbindning och konkurrensaspekter. 1. Utredningens enkätundersökning. Utredningen redovisar i bilaga 3 en enkätundersökning, som genomförts bland 492 av de 1.229 företag som ställt resegaranti. 309 företag har svarat vilket motsvarar mellan 61% och 71% inom de fyra grupper av företag, som man arbetat med. Svarsfrekvensen bör betraktas som betryggande, men utredaren har i avsnittet 3.5.2 (sid 77) som sin mening angivit att antalet företag som besvarat enkäten inte varit tillräckligt stort för att man skall våga dra några säkra slutsatser beträffande företagens kostnader. Ett mått på enkätens tillförlitlighet kan fås genom att beräkna summan av alla ställda garantier enligt enkäten och jämföra denna med Kammarkollegiets bokföring. Resultatet blir 2.533 miljoner kronor. Enkäten genomfördes med 99-07-30 som sista svarsdag och svaren torde därför i de flesta fall avse månaden juli, då summan av ställda garantier når sin årstopp. Årsmedeltalet ligger omkring 500 miljoner lägre. Kammarkollegiets bokföring för juli 1999 visar att summan av alla ställda garantier för denna månad uppgick till 2.622 miljoner. Den bokförda summan skiljer sig med endast 3,5 procent från enkätens resultat och det vill därför synas som om utredarens farhågor avseende den egna undersökningens kvalitet är kraftigt överdrivna. Det är inte bortfallet som är problemet, utan andra och stora brister i undersökningens metodik. Summeringsfelet i utredningens bilaga 3, där man genom felaktig horisontell summering kommit fram till en genomsnittlig omsättning på 745,2 miljoner kronor per företag, kan tjäna som illustration till det slarv som kanske framkallats av tidspress, men lika gärna kan bero bristande förståelse för den materia utredningen hanterat. (Rätt belopp är 39,9 mkr). 2. Frekvensen av och kostnaderna för kompletterande säkerheter. Av tabell 1 framgår att 87% av företagen tvingats ställa kompletterande säkerhet hos de finansinstitutioner som utfärdat garantiutfästelser gentemot Kammarkollegiet. Utredningens bilaga 3 redovisar frekvenstalen på sidan 236. I nedanstående tabell redovisas samma uppgifter, men uttrycka i procent av antalet svarande. Tabell 1. Kraven på ytterligare säkerhet.
Summan av antalet företag som enligt utredningens bilaga 3 tvingats ställa säkerhet för garantiutfästelsen överstiger antalet svarande företag i kolumnerna B, C och D. Detta beror att vissa måst ställa mer än en form av säkerhet, men utredningens redovisning är inte komplett i vad avser möjliga kombinationer. I ovanstående tabell har summan därför beräknats som en restpost. Den enda möjliga överlappning som utredningen inte redovisar är kombinationen spärrade medel + företagsinteckning. Det är oss bekant att detta är mycket vanligt och vi utgår därför från att denna svarar för hela felet. Om så är fallet har 43% av alla företag avkrävts dubbel säkerhet i form av både spärrmedel och företagsinteckning. Av frågeformuläret i utredningens bilaga 2 (sid 231-234) framgår att utredarna endast frågat företagen om kostnader relaterade till själva garantiutfästelsen. Man har underlåtit att fråga om kostnader för de underliggande säkerheter som närmare 9 företag av 10 har avkrävts. Försummelsen i högsta grad anmärkningsvärd, inte minst med tanke på att denna kostnad i flertalet fall är avsevärt större än kostnaden för själva garantiprovisionen Vi vill därför upplysa om att det är normalt att spärrmedel lånas i bank till gällande låneränta för checkräkningskrediter. För nyare och mindre företag tillkommer ofta dessutom ägarens/ägarnas personliga borgen eller ytterligare säkerhet, t.ex. ägarens bostad. Beloppet avräknas vanligtvis från företagets övriga kreditutrymme och sätts in på ett spärrkonto, för vilket företaget tillgodoräknas ränta. Detta innebär att företaget dels träffas av hela räntegapet på omkring 6 procent, dels får sitt kreditutrymme reducerat. För företagsinteckningar debiterar banker normalt en avgift med 1 procent av värdet vid uppläggningen. När det gäller borgensförbindelser och andra typer av säkerheter som är direkt knutna till garantiutfästelsen (snarare än till lån av spärrmedel) kan det inte uteslutas att kostnader varit förknippade med dessa, men det har utredningen heller inte frågat om. I sammanställningen av enkäterna redovisar utredningen på sid 235 garantiprovisioner på mellan 0,64 och 1,81% som genomsnitt för de fyra grupperna av företag. Spannet har dock inte redovisats och det framgår inte att banker normalt använder 2 procent som riktmärke för nyare och mindre privatägda företag, medan försäkringsbolagens motsvarande riktmärke torde vara 2,5 procent. Garantiprovisionen debiteras utöver kostnader för kompletterande säkerheter och omkring hälften av alla företag torde därför ha totala kostnader i storleksordningen 8 procent av garantibeloppet, i enstaka fall och för nystartade företag till och med högre än så. Av uppgifterna för den lilla gruppen av riktigt stora företag kan man sluta sig till att den enda kostnad de flesta har för resegarantin är en garantiprovision på 0,5 procent. Detta innebär att kostnadsspannet går från 0,5 till drygt 8 procent och inte från de 0,64 till 1,81 procent, som utredningen ger sken av i avsnittet 3.5.2 3. Företagens kapitalbindning och totala kostnader. Utredningen är bristfällig även i det att den inte ens försökt redovisa företagens totala kostnader, trots att en god uppskattning går att få fram med hjälp av enkätundersökningen. En beräkning återfinns i tabell 2 och ger vid handen att summan av alla garantiutfästelser var omkring 2.533 miljoner kronor i juli 1999 . (Kammarkollegiets bokföring utvisar alltså 2.622 mkr för samma period.) Företagens årliga kostnader för garantiprovisioner och uppläggningsavgifter uppgår till ca 25,3 mkr. Kostnaderna för kompletterande säkerheter kan beräknas till ytterligare omkring 36,5 miljoner. Branschens totala årliga kostnader uppgår därmed till ca. 62 miljoner kronor och kapitalbindningen, som ofta nog även reducerar annat kreditutrymme, är alltså som mest 2.622 miljoner kronor. I januari 2000 var summan av alla garantier 2.249 mkr.
Tabell 2. Kapitalbindning och totala kostnader.
*) Beloppet är beräknat genom division av utredningens uppgifter om garantiprovision per företag med motsvarande om procentsatsen. Siffran är uppenbart orimligt eftersom den uppges avse företag som ställt mindre än 0,2 mkr som garanti. Felet påverkar beräkningen av de totala kostnaderna för spärrmedel, som antagligen ligger omkring 1,2 mkr i st.f. angivna 5,9. Underlag saknas dock för att korrigera utredningens uppgift. Utredningen påstår i avsnittet 3.5.2 (sid 77) att: "Reseföretagens kostnader utgörs i huvudsak av provisioner och uppläggningsavgifter till de banker och försäkringsbolag som utfärdar säkerheter". Som framgår av tabell 2 är påståendet felaktigt. |
|
Betydelsen av skillnader i företagens risktagande 1. Finansinstitutionerna gör ingen individuell riskbedömning I ett resonemang om företagens kostnader (5.1.6. s 115) anför utredningen att "Garantiutfärdarens marknadsmässiga bedömning av risken för att en utfärdad garanti behöver tas i anspråk kan sålunda i vissa fall leda till kostnader som är såpass höga att ekonomiska förutsättningar saknas att starta en paketreseverksamhet." Man drar därefter slutsatsen att detta är positivt marknadssanerande snarare än negativt konkurrensbegränsande. Utredningen synes här utgå från att bankernas och försäkringsbolagens riskbedömning är den avgörande faktorn för företagens kostnader och att detta innebär en sund marknadssanering, som inte kan uppnås på andra sätt. Utredningen verkar här inte ha insett att de berörda finansinstituten själva är tjänsteproducerande och vinstmaximerande företag och att prissättningsprincipen snarare är den i näringslivet normala, nämligen att ta ut så mycket som möjligt av varje kund - i detta fall med ett öga på den kollektiva risk man löper i sina resp. garantiportföljer - snarare än den individuella riskbedömning vars existens utredningen verkar utgå från. Antalet företag som tillhandahåller garantiutfästelser är emellertid inte stort - det rör sig i nio fall av tio om en handfull affärsbanker - och riskspridningen i deras stora garantiportföljer kan därför antas vara god. Konkurrensen om garantikunderna torde vara obefintlig, utom när de gäller de allra största arrangörerna av utrikes charterresor. Av utredningen framgår att dessa - som med fasta säsongskontrakt tar mycket stora risker i sin verksamhet - betalar de lägsta garantiprovisionerna, medan företag som med lågt risktagande paketerar icke återkallningsbara reguljära flyg och tåg-biljetter med bl.a. styckvis bokad logi återfinns i den grupp som betalar mest. I praktiken torde det förhålla sig på det sättet att finansinsitutionerna konkurrerar om de 11-12 miljoner kronor i provisioner som man kan tjäna på de allra största charterarrangörerna och sprider risken genom höga avgifter mot de små lågriskföretagen, där man inte riskerar konkurrens. Finansiellt bör resegarantisystemet därför betraktas som en marknad, vilken som helst, där säljarna ger stora volymrabatter på sina tjänster när de konkurrerar om de största kunderna. 2. Flygcharterföretagen svarar för den finansiella belastningen på systemet. Den finansiella belastningen på systemet har historiskt sett i 9 fall av 10 utgjorts av arrangörer av utrikes flygcharterresor, inte av arrangörer av resor med reguljär transport eller bussresor och knappast alls av arrangörer av inrikes resor. Utredningen har inte behandlat denna frågeställning och nedanstående uppgifter har därför inhämtats direkt från Kammarkollegiet. Under de 33 åren 1967 till 1999 ställde totalt 302 företag in sin verksamhet. I 202 fall behövde ställda resegarantier på totalt 35,8 miljoner kronor över huvud taget aldrig tas i anspråk till någon del och var alltså obehövliga. För resterande 100 fall behövde garantin utnyttjas fullt ut endast vid 7 tillfällen. De totala utbetalningarna uppgick till 108,4 mkr, av vilka över 90 procent är hänförbara till konkurser i flygcharterföretag. En enda konkurs, Expressresors i oktober 1997, svarar ensam för 50,5 mkr - nästan hälften av alla utbetalningar under de 33 år resegarantisystemet funnit. Tabell 3: Utbetalningar från Resegarantinämnden 1967-99
Som framgår av tabell 3 har utbetalningarna från Resegarantinämnden till drygt 90 procent handlat om konkursade charterarrangörer med åtföljande kostnader för dyrbar hemtagning av resenärer från utrikes orter. En jämförelse med tabell 2 i bilaga A ger vid handen att branschens totala kapitalbindning på över 2 miljarder och årliga kostnader på 62 miljoner inte står i någon som helst proportion till behovet av konsumentsskydd och att detta är särskilt uppenbart när det gäller gruppen "Övriga arrangörer" som f.n. omfattar över 1.200 företag. De sex största charterarrangörerna svarar för tillsammans 1.546 av de 2.248 miljoner kronor vilka ställts som resegaranti i januari 2000, motsvarande 2/3 av alla garantier. Tabell 2 kolumn A indikerar att dessa företags årliga kostnad uppgår till ca. 8 av totalt 62 miljoner kronor. Det säregna förhållandet råder alltså att 1.223 lågriskföretag genom höga avgifter subventionerar bankernas rabatter till 6 högriskföretag. Detta ger vid handen att hänsyn måste tas i lagstiftningen till de olika delbranschernas risktagande, så som sker i bl.a. Danmark, Finland och Norge. Att döma av enkätresultatet knappast spelar graden av risktagande ingen som helst roll för finansinstitutionerna, vars incitament snarare är charterarrangörernas storskaliga inlåning. |
|
Riskprofilen i olika delbranscher. Som antytts i bilaga B finns betydande skillnader i risktagande mellan olika typer av arrangörsverksamhet vilket påverkar risken för obestånd eller konkurs. Följande skiss är ett försök att systematisera dessa skillnader: 1. Arrangörer av utrikes flygcharter Arrangörer av utrikes flygcharter kan sägas utgöra den mest utpräglade högriskgruppen. Hela eller delar av flygplan kontrakteras halvårsvis för flygningar där planen måste fyllas till åtminstone 95% i bägge riktningar, för att de genom hård konkurrens pressade priserna skall möjliggöra vinst. Inga möjligheter finns att ställa in enstaka dåligt belagda avgångar, eftersom kapacitet då skulle saknas för hemvändande resenärer på resmålet. Risken förstärks av att arrangörerna ofta ikläder sig bindande åtaganden gentemot hotell på resmålet i avsikt att både säkra sig kapacitet och förhandla ned logipriserna. Till detta kommer storskalig marknadsföring med bl.a. intensiv och dyrbar annonsering. Vid arrangörens ev. obestånd kommer hotellen sannolikt att försöka avhysa resenärerna eller kräva betalning direkt från dessa. Möjligheten till hemresa är helt beroende av resegarantin. 2. Arrangörer av utrikes paketresor med reguljärflyg. Annorlunda förhåller det sig med arrangörer av utrikes paketresor med reguljärflyg. Dessa träffar i förväg avtal om priser med flygbolag och hotell och kombinationerna presenteras därefter i trycksaker och annonser. Några åtaganden gentemot flygbolag och hotell görs dock inte förrän en resenär beställt en resa, utom i de fall då det rör sig om gruppresor av sällskapsresetyp. I dessa fall har arrangören möjlighet att ställa in resan upp till omkring en månad före planerad avresa utan annan förlust än eget nedlagt arbete och sina marknadsföringskostnader. Risktagandet i denna typ av verksamhet kan betecknas som ganska lågt och effekterna vid arrangörens ev. obestånd begränsade eftersom flygbolagen inte har rätt att vägra transporten. Däremot torde hotellen vägra att inkvartera resenären om denne inte betalar kontant. Här bör bemärkas att företag som ställer ut IATA-biljetter ingår även i ett annat garantiupplägg inom ramen för IATA-bolagens BSP-system (Bank Settlement Plan), där bankgaranti måste ställas motsvarande sex veckors försäljning och med BSP som förmånstagare. Branschen saneras därigenom att arrangörerna inte får ha betalningsanmärkningar och genom årliga revisioner där IATA granskar företagens årsredovisningar för att bedöma soliditeten. 3. Arrangörer av inrikes paketresor med reguljära transportmedel. För arrangörer av inrikes paketresor med reguljär transport råder likartade förhållanden. Utfärdade transportbiljetter kan inte återkallas vid arrangörens obestånd, men övriga underleverantörer kommer att vägra leverans. 4. Arrangörer av inrikes paketresor med förhyrd transport För arrangörer av inrikes paketresor med förhyrd transport, vanligtvis sällskapsresor med buss, råder det förhållandet att bussen medföljer resenärerna och att chauffören torde ta med sig passagererna hem igen i händelse av arrangörens obestånd. Underlag för säkra slutsatser saknas eftersom antalet konkurser bland bussresearrangörer varit mycket lågt under de senaste 30 åren. Vid det största och mest kända - Europa Touring i nov 1998 - behövde endast 2,1 av 5,3 mkr i säkerhet tas i anspråk. Anledning finns att tro att hemtagningsproblemet generellt är litet och dessutom billigt att lösa. En buss för 50 passagerare kan förhyras för 3-5.000 kr per dag, medan kostnaden för ett flygplan med 250 stolar uppgår till 550-750.000 kr för en flygning till Medelhavet. Risktagandet är normalt begränsat, därigenom att otillräckligt bokade avgångar kan inställas på 3-4 veckors varsel utan kostnad för arrangören. I vissa specialfall kan det dock vara högt, nämligen när det rör sig om resor till evenemang, där arrangören i förväg och i fast räkning inköpt evenemangsbiljetter utan möjlighet att återlämna dessa. 5. Resebyråer Resebyråer kan i förbindelse med sin återförsäljarverksamhet även komma att producera paketresor i de former som beskrivits i punkterna 2-4 ovan samt 7 nedan. 6. Transportföretag 6.1 Flygbolag Flygbolag har under senare år visat ökat intresse för paketreseförsäljning i egen regi. I Sverige ställer f.n. endast SAS resegaranti (med 0,5 mkr). Utländska bolag får antas omfattas av motsvarande lagstiftning i hemlandet. Riskprofilen är snarlik charterarrangörernas och frågan är hur övriga IATA-bolag skulle ställa sig till att hemtransport av paketresenärerna hos ett flygbolag som ställt in verksamheten. Hemtransportproblemet kan bli avsevärt i de fall biljettering skett på det fallerade bolagets biljettstock, även om det är fråga om ett IATA-dokument. Underleverantörer, framförallt hotell, kommer att kräva resenärerna på full betalning vid konkurs. I detta sammanhang bör ett konkurrensproblem uppmärksammas. Flygbolag förmedlar hotellrum, hyrbilar och andra tjänster i betydande utsträckning. Denna verksamhet förefaller vara undantagen från Resegarantilagen även i de fall då de kompletterande tjänsterna inte kan köpas separat till de specialpriser flygbolagen erbjuder och därmed - genom prisernas koppling till varandra - uppfyller rekvisitet för paketresa. Detta innebär att ett och samma arrangemang omfattas av garantibestämmelserna när det säljs av en researrangör men inte när de säljs av ett flygbolag. 6.2 Rederier Färjerederiernas försäljning av kryssningsarrangemang, d.v.s. tur och retur-resa med måltid har kommit att omfattas av bestämmelserna i Resegarantilagen och samtliga passagerarrederier ställer följaktligen resegaranti. Riskprofilen kan sägas vara densamma som för flygbolagen men hemtransport vid obestånd torde kunna lösas både lätt och billigt. Vid de två tillfällen då passagerarrederier gått i konkurs har utbetalningarna från nämnden inte uppgått till mer än 171 av 2.950 tkr i ställda garantier. I den mån regelrätta kryssningsrederier skulle komma att etableras i Sverige i framtiden, bör det som sagts om charterarrangörer ovan även kunna gälla i dessa fall. 6.3 Bussbolag Bussbolag bedriver paketreseverksamhet i endast obetydlig omfattning, vid sidan av den reguljära trafiken. För dessa gäller i stort sett vad som anförts om arrangörer av bussresor ovan. För bussar som abonneras är kunden normalt arrangör i lagens mening, det kan dock förekomma att bussbolaget levererar sådana ytterligare tjänster att det blir arrangör, varvid det som anförts i punkten 4 torde gälla. Verksamheten saknar större riskmoment eftersom arrangemanget ordnas på kundens beställning och risk. Antalet konkurser har varit lågt. 6.4 Tågföretag Inget tågföretag ställer f.n. resegaranti. SJ marknadsför och säljer dock en hel del paketresor, men garanti antas då ställas av samverkande arrangörs- eller hotellföretag. Som andel av den totala trafiken torde verksamheten vara av helt underordnad betydelse. 7. Arrangörer av inrikes paketresor utan transport Gruppen arrangörer av inrikes paketresor utan transport är heterogen och består av flera olika typer av företag med starkt varierande riskprofil. 7.1 Regelrätta arrangörsföretag Regelrätta arrangörsföretag beställer logi och levererar andra paketkomponenter, t.ex. aktiviteter, styckvis på beställning från resenärerna vid varje givet tillfälle. Risktagandet är här begränsat till kostnaderna för den egna marknadsföringen, utom i de fall då man även köpt evenemangsbiljetter i fast räkning. För dem som sysslar med gruppresor utan transport gäller att avbokning måste ske med 3-4 veckors varsel för att företaget inte skall drabbas av höga avbokningsavgifter från sina leverantörer. 7.2 Kommunala turistbyråer som drivs i förvaltningsform. Risken för obestånd är här obefintlig - oavsett vad för sorts verksamhet man sysslar med - eftersom kommuner inte kan försättas i konkurs. Det enda skälet för att dessa över huvud taget skall ställa resegaranti, är att förhindra snedvridning av konkurrensen till konkurrerande privatägda företags nackdel. 7.3 Kommunala bolag och stiftelser som arrangerar inrikes resor utan transport Riskprofilen är densamma som för privata arrangörer med samma verksamhet, men såvitt känt har ingen svensk kommun någonsin tillåtit konkurs i bolag av detta slag. Skälet för garanti är detsamma som för kommuner. FörTur, Föreningen Turism i Sverige ställer f.n. kollektiv garanti med 1 mkr för ett 50-tal kommuner och kommunala bolag. 7.4 Logiföretag I denna grupp återfinns hotell, stugbyar, vandrarhem och campingplatser. Risktagandet i dessa verksamheter är betydande och påminner om flygcharterarrangörernas, eftersom utebliven försäljning inte reducerar företagets kostnader i motsvarande mån. Flera hundra företag av dessa typer har gjort konkurs under 90-talet (se tabell 5 nedan.). Här bör uppmärksammas att resor för vilka resegaranti skall ställas dock spelar en underordnad roll för stadshotellens, motellens, stugbyarnas, vandrarhemmens och campingplatsernas ekonomi. Intresset för paketering har emellertid ökat kraftigt bland logiföretagen under senare år och för vissa typer av anläggningar, bl.a. i skidsportområdena, har verksamheten betydande omfattning. Branschorganisationen Sveriges Hotell och Restaurangföretagare ställer f.n. genom SHR Service AB kollektiv garanti med 1,9 mkr för samtliga medlemmar. SCR, Sveriges Campingvärdars Riksförbund ställer kollektiv garanti med 1 mkr. Ett skäl för att tillämpa samma regler för logiföretag som för arrangörsföretag är att de förra i ökande utsträckning kommit att konkurrera med arrangörerna om samma marknad. 7.5 Stugförmedlare Stugförmedling omfattas inte av resegarantilagen, men det finns intresse i branschen för paketering. Detta har dock hittills bara skett i något enstaka fall, beroende på att man vill undvika att hamna i resegarantisystemet. Risktagandet i branschen är lågt, eftersom man inte ikläder sig bindande åtaganden gentemot fastighetsägarna förrän man erhållit full betalning från resenären. Systemet med resegarantier fungerar på detta område som hinder för välbehövlig produktutveckling och förbättrad kundservice. 8. Arrangörer av utrikes paketresor utan transport I denna grupp återfinns ett antal bilreserrangörer, som på beställning paketerar logi och aktiviteter i utlandet för bilturister. I paketen kan även ingå reguljära färjebiljetter. Risktagandet är begränsat till kostnaderna för den egna marknadsföringen. 9. Resegarantier i Danmark, Norge och Finland. Dessa skillnader i risktagande mellan olika delbranscher reflekteras i lagstiftningen i våra grannländer, men inte i Sverige och heller inte i utredningens lagförslag. I det arbetsdokument (13212/99 - Ju2000/535) som EU tillställt medlemsstaterna i anslutning till översynen av Paketresedirektivet, ställs frågan fram om det inte borde göras en bedömning risken. 9.1 Danmark Av utredningens redogörelse för förhållandena i Danmark framgår att man där gör stor skillnad på olika typer av researrangemang och att företagens grad av risktagande spelar en avgörande roll. Minsta garantibeloppet är 300.000 dkr för företag med årsomsättning upp till 15 miljoner dkr, alltså som lägst 2% av årsomsättningen. För större företag än så finns ett trappstegsformat system, där man skiljer charterresor med flyg från andra typer av researrangemang: Tabell 4. Den danska bedömningen av riskprofilen för olika typer av paketresor.
Av tabell 4 framgår att man i Danmark bedömt skillnaderna i risktagande för olika verksamhetsinriktningar så att flygcharterföretagen måste ställa basgaranti motsvarande i genomsnitt 4% av årsomsättningen medan motsvarande för andra typer av researrangörer är omkring 1%. I bägge fallen tillkommer 5 dkr per resenär till resegarantifonden. Det kan vara värt att notera att Danmark under större delen av efterkrigstiden varit hemvist för några av världens största arrangörsverksamheter med vidhängande egna flygbolag. De danska myndigheternas erfarenheter av denna näring bör därför tillmätas större betydelse än vad utredningen gjort. 9.2 Finland Av utredningens redogörelse för det finska systemet framgår att man även där tagit hänsyn till skillnader i risktagandet på så sätt att säkerhet för transportdelen av arrangemanget skall ställas endast vid flygtransporter, utom i de fall då (icke återkallningsbara) IATA-dokument används. Detta innebär i praktiken att alla transporter utom charterflyg är undantagna vid beräkningen av resegarantins storlek. Effekten torde vara snarlik den som det danska systemet ger upphov till. 9.3 Norge I Norge görs en betydande skillnad mellan paketresor inom Norge, för vilka garantibeloppet är 50.000 nkr oavsett verksamhetens omfattning och resor till utlandet, för vilka det lägsta garantibeloppet är 250.000 kr för de företag som under sina största tre månader omsätter högst detta belopp och för övriga till i stort sett mellan 50 och 100% av omsättningen för tre högsäsongmånader Effekten påminner om den som såväl de danska som finska systemen skapar, men med en mindre snäv gränsdragning gentemot charterbranschen. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Reglerna för kollektiva garantisystem snedvrider konkurrensen. 1. Systemets funktionssätt och ekonomiska konsekvenser. Utredningen beskriver i avsnittet 3.4.2 (sid 61) en ny form för säkerheter, där Kammarkollegiet givit branschorganisationer möjlighet att ställa en kollektiv säkerhet för samtliga medlemmar, varvid garantibeloppet minst skall täcka den högsta enskilda månadsomsättningen hos ett företag som omfattas av garantin. Dessa kollektiva säkerheter är utomordentligt förmånliga för de företag som omfattas av dem, eftersom hundratals företag därmed skulle kunna lösa sina problem med resegaranti genom att - via sin branschorganisation - liera sig med det största företaget i gruppen och endast behöva lämna ett mindre bidrag till detta företags kostnader. Följande räkneexempel illustrerar effekten: En organisation har 1 medlem som ställer garanti med 1 mkr och 50 medlemmar som ställer individuella garantier med det nuvarande lägsta beloppet för arrangörer - 200.000 kr. Summan av alla garantier blir därmed 11 miljoner kronor och kostnaden för enbart garantiprovisionen 220.000 kr per år. Med kollektiv garanti sjunker det totala garantibeloppet till 1 miljon och kostnaden till 20.000 kr, eller knappt 400 kr per företag och år, eller 0,2% av garantibeloppet. Om bankerna krävt spärrmedel som säkerhet, sjunker kostnaden för dessa från 660.000 till 60.000 kr, motsvarande knappa 1.200 kr per företag och år, eller 0,6% av garantibeloppet. 2. Systemets begränsningar Enligt nuvarande praxis får denna form för säkerhet emellertid endast omfatta paketresor som inte innefattar transport. Utredningen uppger som skäl för detta att Kammarkollegiet på grundval av uppgifter från branschorganisationerna bedömt att risken för att konkurser skall drabba resenärer som har köpt en paketresa utan transport är mycket lägre, än när det gäller resenärer som har köpt en paketresa med transport. Avgränsningen kan vid ett första påseende synas rimlig när det gäller resor med transportmedel som ägs eller chartrats av arrangören, men framstår som helt godtycklig när det gäller resor baserade på reguljära transportmedel, där de anlitade transportföretagen saknar legal möjlighet att återkalla eller vägra acceptans av färdbiljetter som utställts av arrangören. Uppgifter finns om att kollektivas garantier missbrukats av företag som tillhandahåller såväl reguljära transporter som charterflyg. 3. Konkursfrekvenser Utredningen har, såvitt framgår av betänkandet, inte gjort någon självständig bedömning av uppgifterna från de icke namngivna branschorganisationerna, att företag som inte tillhandahåller transporter skulle löpa mindre risk för konkurs än andra och dessa uppgifter synes i högsta grad tvivelaktiga mot bakgrund av den konkursstatistik som redovisats av NUTEK. Tabell 5 - Konkursfrekvensen inom vissa näringsgrupper
I NUTEK:s rapport ingår perioden 90-92 då rese- och turistindustrin utsattes för hårt yttre tryck genom skattereformen och konkursfrekvensen är därför högre än normalt. Notabelt är dock att hotellföretagen, som inte antas tillhandahålla resor med transport, har den högsta konkursfrekvensen - högre än t.o.m. resebyråer och arrangörer - medan buss och flygföretag som uteslutande tillhandahåller resor med transporter hade påtagligt lägre konkursfrekvens. Omvärldstrycket var dessutom högre just mot den sistnämnda gruppen därigenom att momsen på deras tjänster gick från 0 till 25% under perioden medan den för hotellen gick från 12,8 till 25%. 4. Konkurrenspåverkan vid kollektiva garantier Som framgår av tabell 5 och jämförelsen mellan olika riskprofiler i avsnittet 3.2 ovan tillåter Kammarkollegiets praxis att företag med hög riskprofil och i branscher med högre konkursfrekvens deltar i de kollektiva arrangemangen, medan företag med lågt risktagande och i branscher med lägre konkursfrekvens stängs ute. Utredningen uppger att kollegiet bedömt att denna gynnande särbehandling av paketresor utan transport inte negativt på verkar konkurrensförutsättningarna för de företag som arbetar med traditionella paketreserrangemang. Utredningen har dock ej gjort någon egen bedömning av Kammarkollegiets slutsats om ev. konkurrenspåverkan. 4.1 Större organisationer gynnas medan mindre missgynnas. En uppenbar snedvridning av konkurrensen uppstår genom att kostnaden per företag för branschorganisationens garantiåtagande sjunker ju fler medlemmar den har. För en organisation med 2000 medlemmar blir den en tiondel av kostnaden för en organisation med 200 medlemmar och en hundradel av motsvarande kostnad för en liten specialiserad branschförening med 20 medlemmar. Medlemmar i stora organisationer gynnas därför av organisationsbaserade kollektiva garantisystem, medan medlemmar i små föreningar missgynnas. 4.2 Vissa företag gynnas medan andra diskrimineras. Vi vill i detta sammanhang informera om att det finns en mängd arrangörer av inrikes researrangemang, bl.a. äventyrsresor, konferens- och konferensliknande arrangemang mm. En del av dessa - t.ex. kommunala förvaltningar, kommunala bolag och hotell - verkar enbart lokalt på resmålet och överlåter regelmässigt åt resenärerna att själva ordna med transporten via resebyrå på hemorten. Andra arrangörer verkar på resenärernas hemorter och förväntas därför leverera biljetter med reguljära transportmedel eller - när det gäller av företag och föreningar beställda gruppresor - förhyrd buss i samband med övriga arrangemang. Dessa två grupper av företag befinner sig i direkt konkurrens med varandra om samma marknad. Vi noterar att den ena gruppen kunnat skaffa sig resegaranti på så förmånliga villkor att kostnaden nätt och jämt är mätbar för de enskilda företagen, medan den andra genom gällande praxis drabbas av kostnader på upp till 8 procent av garantibeloppet. |
|
Ett konkurrensneutralt, billigt och effektivt system med fullgott konsumentskydd. Som framgått ovan står kapitalbindningen och företagens kostnader inte i någon som helst rimlig proportion till vad som erfordras för ett fullgott konsumentsskydd. Det nuvarande systemet ger upphov till en omfattande snedvridning av konkurrensen och utgör hinder för nyetablering. Vi föreslår en förändring som innebär att det lilla antalet arrangörer av flygcharter samt flygbolag skiljs ut och får behålla nuvarande system med individuella garantier via bank eller försäkringsbolag. Som avgränsning i lagen kan man förslagsvis använda definitionen i finsk lagstiftning, d.v.s arrangemang omfattande flygtransport, utom sådana där IATA-biljett utfärdats och till detta lägga paketreseverksamhet i flygbolagens egen regi. Övriga drygt 1200 företag får lämna ett belopp per passagerare till uppbyggnad av en resegarantifond på förslagsvis 10 miljoner kronor. Beloppet motsvarar summan av de senaste 33 årens utbetalningar från Resegarantinämnden avseende konkurser i andra företag än charterarrangörer (se tabell 3). Med hjälp av enkäten i utredningens bilaga 3 kan man beräkna antalet paketresenärer till ca 4,3 miljoner, av vilka charterarrangörerna svarar för ca. 2,3 och övriga för omkring 2 miljoner paketresenärer per år. En engångsavgift på 5 kronor per resenär skulle omgående fylla fonden utan att företagens kostnader ökar, eftersom de individuellt ställda säkerheterna kan dras tillbaka i samma ögonblick, varvid en betydligt större besparing uppstår för företagen. Fondens storlek bör regleras i lag eller genom en särskild förordning och begränsas till maximalt 15 miljoner kronor eller motsvarande uttryckt i basbelopp. Som fortsatt årlig avgift bör man kunna tänka sig 50 öre per resenär. Beloppet kan enklast debiteras på grundval av uppgifter om verkligt antal paketresenärer som Kammarkollegiet inhämtar från företagen en gång om året i januari. Nyetablerade företag debiteras på grundval av prognos. Detta kan dock ge upphov till att fonden efter ett tag växer sig alltför stor, alternativt att den i händelse av någon större konkurs blir alltför låg. Kammarkollegiet bör därför bemyndigas att besluta om sänkta resp höjda avgifter till fonden för att hålla den på en konstant nivå. Även om en fond som motsvarar de senaste 33 årens samlade utbetalningar från Resegarantinämnden rimligtvis måste anses fullt betryggande ur konsumentskyddssynpunkt, så kan det naturligtvis inte uteslutas att händelser av mer genomgripande natur, t.ex. krig i vårt närområde, långvarig och omfattande arbetsnedläggelse och liknande, skulle kunna framkalla ett så stort antal konkurser att fonden inte förslår. Kammarkollegiet bör därför bemyndigas att besluta om extra utdebitering för att återfylla fonden. Summan av alla ställda garantier har ökat snabbt under senare år - från 1,5 mdr i januari 1998 till 1,9 mdr i januari 1999 och senast till 2,2 mdr i januari i år. Detta beror delvis på att företagen försöker kompensera sig för fallande räntor genom att ta in förskottsinbetalningar tidigare och delvis på Kammarkollegiets förbättrade övervakning av marknadsföringen av paketresor, där Internet på senare tid kommit att spela en roll. Det är dock känt att många företag inte anmäler paketreseverksamhet till Kammarkollegiet därför att de marknadsför sig i sådana former att verksamheten inte går att upptäcka, t.ex. adresserad direktreklam till tidigare kunder, personlig försäljning, enbart utländska kunder etc. Risken för upptäckt blir då minimal, samtidigt som den möjliga vinsten är betydande. Inom ramen för nuvarande system med stor kapitalbindning och höga kostnader, medför detta beteende en konkurrensmässig vinst och vi anser därför att det är viktigt att incitamentet till fusk elimineras. I Danmark utgår ersättning ur resegarantifonden även vid konkurser i företag som inte bidragit till fonden. Detta anser vi vara en mindre lämplig ordning. Konsumenterna bör i stället animeras att enligt tysk modell efterfråga bevis för att företagen ställt garanti. Detta kan lämpligen ske i reseföretagens annonser, trycksaker och hemsidor och kan åstadkommas genom komplettering av Konsumentverkets föreskrifter och allmänna råd om paketresor. Bevis utfärdas av Kammarkolleget som kvitto i samband med att man mottar garantier (från charterarrangörerna) resp. medel till resegarantifonden (från övriga företag.) Företagens kostnader blir med det system vi föreslår system så låga att de konkurrenssnedvridande kollektiva garantierna kan elimineras. Samtidigt tas praktiskt taget alla ekonomiska incitament för lagbrott bort. |
|
1. Handel med paketresearrangemang mellan företag. Avsikten med EG:s paketresedirektiv är att utsträcka ett socialt betingat skydd till konsumenterna. Direktivet gör emellertid ingen skillnad mellan fysiska och juridiska personer. Detta medför att betalningar till (oftast) mycket små inhemska arrangörsföretag från (ofta) mycket stora in- och utländska företag avseende t.ex. konferenser och konferensliknande arrangemang kommit att omfattas av Resegarantilagens bestämmelser. Den starkare parten i ett avtal mellan företag har därigenom kommit att skyddas genom lag mot den svagare parten, vilket torde sakna motstycke inom resten av näringslivet. Förhållandet är stötande för rättsuppfattningen och motsvarar inte något rimligt behov. Systemet medför också att garantier i vissa fall ställs två gånger, en gång av utländsk researrangör i hemlandet och en gång av den lokala svenska arrangör som anlitas för att ombesörja det lokala genomförandet av resan. Det är vår uppfattning att Sverige bör ta upp frågan inom EG och verka för en förändring där handel mellan juridiska personer undantas från bestämmelserna. 2. Territoriell avgränsning Utredningen föreslår att lagen skall tillämpas endast på resor som marknadsförs eller säljs i Sverige och att detta bör framgå direkt av författningstexten. Man anför också att Sverige bör verka för en enhetlig reglering av det territoriella tillämpningsområdet i paketresedirektivets artikel 7. Vi delar utredningens uppfattning att den territoriella avgränsningen måste förtydligas, men anser inte att lagförslaget är tillräckligt tydligt i vad avser definitionen av begreppen "marknadsföra" och "sälja". Den snabba framväxten av reseförsäljning via Internet gör att inte heller författningskommentaren ger tillräcklig vägledning. Utredningen anför att en websida på svenska bör kunna tas som intäkt för att marknadsföringen riktar sig mot svenskar och detta kan ju framstå som rimligt. Men åtskilliga svenska företag marknadsför sig på svenska även mot marknaderna i våra grannländer, så denna avgränsning kan inte användas internationellt. I de fall betalning skett via Internetanslutet kreditkortsföretag i köparens hemland kan det heller inte anses som självklart att arrangemanget "sålts" i Sverige. Detta accentuerar behovet av tydliga regler. Flera tiotal arrangörsföretag har specialiserat sig på att som underleverantörer leverera paketresearrangemang inom Skandinavien till utländska arrangörer - inom och utanför EU - och vanligtvis på beställning. Den föreslagna avgränsningen kan tolkas så att dessa företag måste ställa resegaranti, trots att det kompletta arrangemanget marknadsförs och säljs till konsumenter i utlandet. Detta framstår inte som befogat. I sammanhanget vill vi fästa uppmärksamheten på Kommerskollegiums remisssvar till Näringsdepartementet 1997-08-28 (Dnr 170-0918-97) där man ifrågasätter om Tyskland verkligen införlivat paketresedirektivet på ett korrekt sätt eller om det går utöver tillämpningsområdet. Bakgrunden är att tyska statliga konsumentorganisationer uppmanar konsumenterna att kräva bevis på att svenska stuguthyrare ställt resegaranti, trots att hyresavtalen lyder under svensk lagstiftning som inte uppreser något sådant krav. Kommerskollegium anförde att beteendet kan vara fördragsstridigt och att det bör tas upp både i bilaterala förhandlingar och vid den rådgivande kommittén för den inre marknaden (IMAC). Vi vill också påpeka att brittiska CAA tagit engelskspråkiga websidor till intäkt för att marknadsföring riktas mot brittiska konsumenter och kräver att svenska företag skall lämna uppgifter till dem om huruvida deras verksamhet faller under de brittiska ATOL-reglerna. Om myndigheterna i världens övriga dryga 200 länder skulle komma att agera på samma sätt, skulle verksamheten i företagen komma att avstanna under tyngden av korrespondens med utländska myndigheter och behovet att sätta sig in i dessa länders lagstiftning. Behovet av begripliga och kristallklara regler i vad gäller förhållandet till utländsk lagstiftning är som framgår betydande. 3. Ökad flexibilitet kan skapa problem för småföretagen. I den i och för sig goda avsikten att uppnå större flexibilitet föreslår utredningen kraftigt utvidgade möjligheter för Kammarkollegiet att utforma resegarantisystemet efter eget skön. Företagen undandras därmed möjligheten att förstå de regler som gäller genom studier av lagtexten och hänvisas till studier av Kammarkollegiets praxis och domstolarnas rättspraxis allteftersom dessa utvecklar sig. Detta anser vi vara en mindre lämplig ordning. Sålunda har systemet med kollektiva garantier funnits i över två år, utan att Kammarkollegiet givit detta till känna för varken de företag som ställt individuell garanti eller ens alla branschorganisationer, av vilka några antagligen fortfarande svävar i okunskap om förhållandena. Regelrätt rättspraxis kommer till helt överväldigande delen att bestå av avgöranden i mål som föranletts av besvär från större företag. Kostnaderna för små företag att driva ett mål till en hovrätt är sådana att ytterst få, om ens några, kommer vilja göra det. Detta problem med utformningen av utredningens förslag elimineras dock om man i stället inför det fondsystem vi föreslagit och låter reglerna framgå tydligt genom antingen själva lagtexten eller genom en vidhängande förordning. |