Debatt

Nedanstående debattartikel infördes under sommaren -96 i en rad dagstidningar, bl a Smålandsposten, Barometern, Ölandsbladet

Tid för en ny turistpolitik

Ät mat - den bekväma lösningen på ditt näringsbehov. Hyr en bostad - din tillflykt utanför arbetstiden. Köp en bil - ett fyrhjuligt transportmedel med förbränningsmotor som tar dig vartsomhelst, närsomhelst.

Chansen att vi skall få se dessa annonsrubriker är obefintlig. Alla inser matens, bostädernas och bilarnas egenskaper. Lika välordnat är det inte när det gäller turismen. Det är inte så lätt att förstå, vad det är för vits med att besöka det ena eller andra landet.

Detta har alla världens nationer insett. En kamp på kniven utkämpas länderna emellan om den gigantiska och snabbväxande världsmarknaden för turism. Den är värd ofattbara 22.000 miljarder kronor, ger sysselsättning åt 212 miljoner människor och ökar dessutom snabbt.

Sverige deltar inte i kampen. Det är inte en fråga om pengar. Det är den politiska viljan som saknas, trots att den svenska turistnäringen ger sysselsättning åt 175.000 personer, omsätter 104 miljarder och svarar för 3.4 procent av BNP - rejält mer än jordbruket, skogsbruket och fisket tillsammans.

Men finansminister Erik Åsbrink tycker att turistbalansen och bananbalansen går på ett ut. I hans värld är det sol, sand och billig sprit som är förutsättningarna för en framgångsrik turistindustri. Sverige saknar detta på samma sätt som vi saknar möjlighet att odla bananer. Klimatet ligger i vägen. Vi kan inte göra mycket annat än att importera bägge, d.v.s. åka till utlandet på semester och köpa bananer från Centralamerika.

Tyvärr är han inte ensam om denna uppfattning. Det är det som är orsaken till att Sverige inte deltar i kampen om turismen. Det är därför som staten bara lägger 6 kronor per invånare på att berätta för andra länders folk om Sverige.

I det mer affärssinnade Danmark satsar man sex gånger mer, i länder som Norge, Finland och Österrike fyra gånger mer. I dessa länder kan turistföretagen koncentrera sig på att marknadsföra sina tjänster. I Sverige förväntas de börja med att förklara var landet ligger. På detta sätt snedvrids den internationella konkurrensen till Sveriges nackdel.

Regeringen har nyligen begåvat landet med två nya organisationer inom turismen, minimyndigheten Turistdelegationen och halvstatliga marknadsbolaget Sveriges Rese och Turistråd. De ersätter motsvarande organ från den senaste borgerliga regeringens tid - statliga Styrelsen för Sverigebilden och näringsägda Next Stop Sweden. Dessa ersatte 1992 i sin tur statliga Sveriges Turistråd. Turismen har omorganiserats för över 100 miljoner på senare tid.

Efter en nästan årslång funderare har de bägge nya organen nu kommit på hur man vill ha det med turismen. Den skall bringas till en lyckobringande och lönsam expansion genom att landstingens, kommunernas och en rad andra offentliga aktörers insatser samordnas på ett bättre sätt.

En organisationsapparat av sovjetiska dimensioner skall byggas upp. Denna skall hjälpa företagen att samarbeta, utveckla produkter och sälja dem på världsmarknaderna. På det sättet skall företagen växa och bli fler, exportintäkterna öka och nya jobb skapas.

Högst i toppen Turistrådet i nära samverkan med Turistdelegationen. Under den en styrgrupp med tjänstemän från den offentliga sektorn. Därunder ett 20-tal länsorgan och under dessa ett par hundra kommunala "destinationschefer". Längst ned i botten 8.000 småföretagare, föremålen för samhällets ömma omsorger.

Någonstans skall man ha en statlig kvalitetskommitté också, för det är bara de som uppfyller vissa kvalitetsnormer, som skall få ha rätt att samverka med Turistrådet.

Konkurrens skall ersättas med samverkan som skapar skalfördelar. Detta uppfattas som självklart. Genom att öka samverkan mellan turistföretagen skall de få samma fördelar som storföretagen. Allt som behövs är att de offentliga organen samarbetar bättre och att "alla drar åt samma håll".

Denna tanke avvisas eftertryckligt i en internationellt uppmärksammad rapport från Mc Kinsey Global Institute, som påpekar att konkurrens är betydligt viktigare än skalfördelar när det gäller att drilla företag till framgång. Men vad spelar det för roll när det är 1970-talets politiska filosofi med kollektiva lösningar och en väldig roll åt den offentliga sektorn, som skall skapa nya jobb och hävda Sveriges plats i en av världens mest expansiva näringar?

Charterjättarna Vingresor och Fritidsresor var en gång små företag. De blev inte miljard-imperier genom att sitta och gulla med varandra på kommunalkontoret eller ragga stödpengar från EU. I stället slipades de av en stenhård konkurrens till knivskarpa verktyg. Ständigt på hugget, med trimmade organisationer och med priser som ingen sett maken till. En vecka i Turkiet kostar fortfarande mindre än en halvtimmes flygresa Stockholm - Visby.

Hur kunde de lyckas där företag verksamma inom Sverige misslyckats? Om Turistdelegationen vet svaret, så törs man i varje fall inte säga det rent ut i det handlingsprogram som regeringen nu sitter och funderar över. Frågan är känslig för problemet är den svenska modellen.

Den missgynnar systematiskt familjeägda, små, nya och mindre kapitalintensiva företag och gynnar lika systematiskt institutionsägda, stora, äldre och kapitalintensiva företag. Det är därför som en oproportionerligt stor del av den svenska ekonomin baseras på stora industriföretag grundade vid seklets början. Skattepolitiken - särskilt fram till 1991 - är ett exempel. Kreditpolitiken, arbetsrätten, den kraftiga expansionen av den offentliga sektorn, den sammanpressade lönestrukturen och utformningen av företagsstödet är andra exempel.

Följden av detta har blivit svårigheter för hela tjänstesektorn, av vilken turismen utgör femton procent. Men det är just här som de nya jobben måste skapas, så hur gör man?

Jo, till att börja med måste staten vrida den internationella konkurrensen rätt, börja berätta för omvärlden om Sverige och göra det effektivt. Ge Turistrådet lika mycket pengar som Danmark satsar per invånare räknat. Det blir 325 miljoner. Låt dem sedan sköta den generella profileringen av Sverige på egen hand, utan krav på medfinansiering från näringen.

Dessa krav framtvingar arbetsmetoder hos Turistrådet som i sin tur utlöser en våldsam kamp kring köttgrytan, där alla försöker kapa åt sig så mycket statlig reklameffekt som möjligt. Kampen brukar vinnas av dem som har den högsta rösten, den största penningpåsen och de tyngsta kommunalråden. Effektiviteten blir det första offret i den kampen.

Sedan måste man öka konkurrensen inom näringen i stället för att minska den. Underprissatt offentlig näringsverksamhet har haft förödande konsekvenser och gjort det svårt eller omöjligt att etablera privata företag inom bl a stugförmedling och paketreseverksamhet på många håll i landet. Avsikterna har naturligtvis varit de allra bästa, men detta är orsaken till att den svenska turismen inte har något Vingresor eller Fritidsresor.

Men bara mer reklam och ökad konkurrens räcker inte långt. Skall det skapas nya jobb måste man genomföra de stora förändringar i skattepolitiken, som nu på allvar börjat diskuteras runt om i samhället.

Idéer saknas sannerligen inte. En är att beskatta priskänsliga varor och tjänster lågt och prisokänsliga högt. Tanken är att förhindra hushållens "skatteflykt" genom hemproduktion och självbetjäning. På det viset får staten in mesta möjliga skatt, samtidigt som välbehövliga jobb skapas. En sådan omläggning skulle vara helt självfinansierande och få oerhörda positiva återverkningar inom den priskänsliga turismen. Det är hög tid för en helt ny turistpolitik!

JAN RENCKE

Ordförande i Föreningen Sverigeturism

Senaste Nytt Turistinformation Turistbyråer Stuguthyrare Arrangörer Tidtabeller mm
Sök på Internet FÖRST:s styrelse Vårt nyhetsbrev Varför FÖRST? Medlemsförmåner
Web-service Avgifter & priser Stadgar Verksamhetsberättelse Debatt
Politik & samhälle Massmedia Bli medlem! Kontakta oss Kontakta webmaster