Svensk turism på väg att kollapsa
Dagens Industri 20/7 1999

Kurvan för den svenska turistnäringens hemmamarknad pekar spikrakt nedåt. Den svarar för nästan 90 procent av all turism. På tio år har 60 miljoner övernattningar försvunnit spårlöst och de allra senaste siffrorna från Turistdatabasen visar på fortsatt snabb nedgång. Det motsvarar 35 procent av hela marknaden på bara tio år. Tusentals småföretag slåss om en krympande kaka. Samtidigt ökar utlandssemestern kraftigt och det ser ut att bli all-time-high för chartersemestern. Någonting har gått snett, väldigt snett.

Den statliga Turistdelegationen har sektoransvaret för turistnäringen. Det betyder att de bland annat har till uppgift att hålla ögonen på utvecklingen och slå larm hos regeringen om det händer något. Men, vad gör dom? Jo, visslar i luften och pumpar ut osannolika mängder av groteskt missvisande statistik. Den skapar en låtsasvärld där en framgångsrik svensk turistnäring går från klarhet till klarhet och slår ständigt nya rekord. Efter nyår kunde man glädjestrålande meddela att den utländska turismen för första gången i historien gått över åtta miljoner övernattningar. Att det var ynka sex procent mer än för tio år sedan, brydde man sig inte om att berätta. Heller inte att utlänningarna bara svarar för tolv procent av marknaden. Resten är en snabbt glesnande skara svenskar.

Vad man gjorde var att sätta luppen på den minoritet av alla utlänningar som hamnar i SCB:s och SCR:s inkvarteringsstatistik. De bor på hotell, stugbyar, vandrarhem och campingplatser. Resterande dryga 60 procent förs det ingen statistik över, så ingen vet hur den delen går. Antagligen har de minskat i takt med att kronan stärkts och skatterna höjts. Rekordet kan lika gärna vara ett jätteras, det är till och med troligt. Inte heller detta fann Turistdelegationen det angeläget att informera om.

I juni gick man ut med ett pressmeddelande där man talade om en "stark utveckling för turistnäringen i januari - april 1999". I praktiken handlade det om att affärsresandet gått upp med sex procent. För att få till det var man tvungen att sikta in sig på den sjundedel av turismen som SCB håller reda på. Över rapporten om detta satte branschtidningen Hit & Dit rubriken "Löjeväckande turiststatistik" i sitt senaste nummer. Det är lätt att instämma. Konjunkturen kan man få fylligare information om i DI varje dag, till det behövs ingen turistdelegation och det var konjunkturen man mätte.

Men sådant avskräcker inte Turistdelegationen. Heller inte alla de företagsledare och turistchefer som svär ve och förbannelse över dem, när styrelsen kräver att få en förklaring till de dåliga siffrorna, i lokaltidningen står det ju om nya turistrekord.

När det inte finns en enda liten tuva att hoppa till längre, då håller man tyst och ligger lågt. Det är därför som man för första gången på åratal inte glatt sin omvärld med SCB:s siffror för maj. Där har Stockholm nämligen klappat igenom så rejält (minus 8 procent) att det fått återverkningar för hela riket (minus 4 procent) och sådant passar det sig inte att tala om. (Meddelas endast på detta sätt.)

Turistdelegationen har bestämt sig för att inte säga ett smack om kollapsen på hemmamarknaden eller några tråkigheter över huvud taget. Att tusentals småföretagare därmed luras att lägga fast strategier utifrån felaktiga förutsättningar är inget som bekymrar turistbyråkraterna. Frågan är om de ens inser skillnaden mellan att försöka tjäna pengar på en expanderande marknad och på en krympande.

Kanske är det rädslan att bli av med jobbet. Bärare av dåliga nyheter har mistat sina huvuden i årtusenden. Kanske har man bestämt sig för att den stora mörka helhetsbilden inte ingjuter den ljusa framtidstro, som man vill förmedla. Kanske vågar man inte riskera att sätta ammunition i händerna på oppositionen, sån't är farligt för små myndigheter. För vad det handlar om är den svenska modellens sällan skådade avigsida - villkoren för enkel tjänsteproduktion.

Om man köper för tusen kronor pappersmassa, så är bara en tredjedel av priset hänförbart till skatter. Men köp Sverigesemester för samma tusenlapp, så beror två tredjedelar av priset på skattesystemet. Så väldig är skillnaden i villkor mellan industri- och tjänsteproduktion. Följden har blivit att svenskarna slutar semestra i sitt eget land. De som har råd åker utomlands i stället. Och utlänningarna tänker sig för både en och två gånger innan de styr kosan till vårt dyra fosterland.

Nu aktuella polis- och brandmans-VM är ett lysande exempel. Evenemang där deltagarna måste betala hela eller delar av kostnaden ur egen ficka drar alltid färre anmälningar när dom förläggs till Sverige jämfört med Nordamerika, det har varit känt i branschen i decennier. Vi ligger lite avigt till, det är dyrt att ta sig hit och det är dyrt att vara här. Eftersom de var 8.900 i Calgary så hade mellan sju och åtta tusen varit en realistisk budget. 7.200 sägs vara anmälda och det är vackert så.

Svensk politik har i decennier varit inriktad på att främja högproduktiv tillverkningsindustri och hålla tillbaka lågproduktiv tjänsteproduktion, så att den inte skall konkurrera om arbetskraften. Mekanismerna för lönebildningen ger ingen hjälp, så för att uppnå detta har beskattningen fördelats så att mänskligt arbete beskattas högt och maskiner lågt. Världens högsta beskattning av låginkomsttagare har sedan drivit upp kostnaderna för tjänster men inte för industriprodukter, eftersom industrin lätt kan byta ut människor mot maskiner om lönekostnaderna blir för höga. I tjänstesektorn slår de däremot igenom med full kraft. Så länge det fanns gott om jobb, var ju detta inget problem. Det har tvärtom varit grundläggande för vår välfärd.

Men följden har blivit att Sverige prissatt sig själv ur den globala turistmarknaden, världens mest expansiva näring. Vi kan inte producera det turisterna vill ha, till priser som de är beredda att betala, trots att det vi har att erbjuda är i ropet just nu, natur, kultur, tystnad och armbågsrum. Och inte får vi hjälp av växelkurserna heller. Sverige har återtagit sin femteplats i den internationella kostnadsligan, kunde The Economist rapportera i våras.

Vi har numera internationell konkurrenskraft enbart i de sektorer där inga dyra tjänster behöver köpas - bilsemester med självhushåll i hyrstuga eller på campingplats. Riksbanken är oroad, för de snabbt växande underskotten i resevalutan har blivit ett nationellt bekymmer - 28 miljarder förra året. Både svenskar och utlänningar reser dit där semestern blir billigast och bäst och det är i snabbt stigande utsträckning andra länder än vårt. Detta är orsaken till att turismen går ned, trots att den mycket väl skulle kunna sysselsätta dubbelt så många som dagens 140.000.

Tillverkningsindustrin kommer aldrig att behöva mer personal i Sverige, lika lite som jordbruket. Den kommer tvärtom att fortsätta att automatisera, flytta ut jobb och låta de nya jobben komma till i utlandet, inte här hemma. Om vi skall få sysselsättning för den miljon svenskar som saknar sådan idag, så måste vi utforma politiken på ett helt annat sätt än tidigare och jämna ut de himmelsvida skillnaderna i villkor för tjänste- respektive industriproduktion.

Detta vill turistbyråkraterna inte låtsas om. De vill att politiken skall fokuseras på riktade stödåtgärder som de själva kan få administrera, helst med ännu större personal. Men det behövs inte mer plantänkande, inte mer statlig styrning, inte fler byråkrater och inte mer missvisande turiststatistik. Vad som behövs är rättvisa spelregler och en turistpolitik som tar sikte inte på riktat stöd, utan på att berätta för omvärlden att det finns land i norra Europa som heter Sverige, där man kan få en bra semester till rimligt pris. Det är nog långt till den dagen, men någon gång måste vi börja vandringen.

JAN RENCKE
Författaren är ordförande i Föreningen Sverigeturism.

Senaste Nytt Turistinformation Turistbyråer Stuguthyrare Arrangörer Tidtabeller mm
Sök på Internet FÖRST:s styrelse Vårt nyhetsbrev Varför FÖRST? Medlemsförmåner
Web-service Avgifter & priser Stadgar Verksamhetsberättelse Debatt
Politik & samhälle Massmedia Bli medlem! Kontakta oss Kontakta webmaster